söndag 9 april 2017

"Konstnären" av Diane Karlstrom & Magnus Carling

Konstnären av Diane Karlstrom & Magnus Carling. Recito Förlag. Läste boken som recensionsexemplar, ebok/epub.

"När en ung pojke hittas mördad tillsammans med sina föräldrar står det snart klart att dottern i familjen är försvunnen. Kriminalkommissarien John Romeo, som brottas med alkoholism och en underlig gåva som ibland låter honom uppfatta ekon av starka känslor, får reda ut morden samtidigt som han försöker hitta den unga kvinnan. Är hon inblandad i morden på sina föräldrar och hennes lillebror, eller är hon ytterligare ett offer? Snart står han inför en värre motståndare än vad han någonsin träffat på i den korrumperade, smutsiga staden Göteborg Noir.

Konstnären är den inledande delen i den första trilogin om John Romeo."

Det fanns en del komponenter som tilltalade då jag blev uppmärksammad på denna nya deckartrilogi, vill först nämna några av dessa, vilka sen dessutom uppfyllde mina förväntningar.

Till att börja med är vi nog ganska många som numera föredrar att läsa bokserier i form av tidsbegränsade trilogier, där början, mitt och slut håller intresset och längtan till nästa del mer alert.

De tydliga miljöbeskrivningarna blåste verkligen liv i föreställningen kring det dystra alternativa Göteborg som man får en skarp visuell bild av. Det är bilden av en stad där samhället försvagats, dragit sig tillbaka och lämnat plats för ökad kriminalitet, korruption och brist på framtidstro. En uppgivenhet inför situationen har lett till ett Göteborg noir där ren luft och miljöengagemang är sällsynt.
Här kommer romanens hjälte in i bilden (jo, jag erkänner, har en svaghet för hjältar/hjältinnor); John Romeo, bokseriens huvudkaraktär, är kriminalkommissarie vid Göteborgspolisen. Romeo och hans kollegor tycks gemensamt (men långt ifrån helt friktionsfritt sinsemellan) kämpa tappert mot ett tilltagande våld och mörker i en värld som alltmer tycks präglad av resignation inför den negativa utvecklingen. Eller finns korruption även i de egna leden?

På samma vis som en gång Henning Mankells skapade figur Kurt Wallander var en av orsakerna till att jag läste hela den bokserien, vill jag nu förstås veta hur det fortsättningsvis kommer att gå för John Romeo... dom har ju till viss del något gemensamt drag faktiskt, även om göteborgaren är en yngre upplaga än Ystads slitna poliskommissarie. Romeo har dessutom en stark medialitet som handlar om en speciell övernaturlig förmåga att ta in energiminnen, och som man kanske kan ana sig till kan den gåvan komma till nytta på brottsplatserna. Parapsykologi är ju alltid spännande för oss som inte har sådana speciella egenskaper utöver det vanliga, och i en deckare blir det en riktigt spännande krydda. Såklart har John Romeo inte lärt sig att hantera sin speciella förmåga och givetvis leder det till problem (må vara ett stereotypt problem). Trots komplicerade relationer, destruktivt leverne och dålig impulskontroll lyckas den övernaturliga förmågan som är orsak till eländet, även få honom att nå framgång i sitt yrkesutövande att lösa brott.
Tycker att man redan i den här första boken får en rätt klar bild av huvudpersonen som, förutom sin yrkesroll som kommissarie, ges en trovärdig bakgrundshistoria, ett spännande "extraknäck" som delägare till puben Romeos Blues (blir som en sorts träffpunkt) samt ett musikaliskt fritidsintresse som inhoppande gitarrist i bluesband.

Vad som däremot inte tilltalade just mig var själva skurken i dramat, inte bara för sin skurkaktighet utan för att det blev lite alltför överdrivet konstigt i själva upplösningen, som om alla möjliga och omöjliga egendomligheter knökts in i den karaktären. Det andra som störde mig en aning var Romeos anmärkande och kritiserande tänk kring sin närmaste kollegas utseende, kläder, kosmetika... okej, om det är en ny bekantskap, realistiskt om det stannar vid ytan lite väl ofta då, men dessa två får man en bild av har känt varandra länge och väl, att då hänga upp sig vid klädval och avsaknad av vattenfast mascara, när dessutom situationen är ämnad för viktigare funderingar än så... nja, jag vet inte jag.

Sammanfattningsvis: Intressant intrig, ett komplicerat kriminalfall, särpräglade karaktärer, filmiska miljöbeskrivningar och en problematisk huvudperson man vill se utvecklas (förhoppningsvis till det bättre!); helt enkelt en riktigt bra deckare som gav mersmak. Konstnären håller gott och väl för att kallas både spänningsroman och bladvändare med korta kapitel och bra driv.

Nästa bok i serien om John Romeo släpps enligt uppgift redan till hösten 2017, och såklart jag ser fram emot att följa upp denna serie då!

Tidigare blogginlägg angående Konstnären finns här och här.

Betyg: 4/5

Finns att köpa på:
Adlibris:  E-bok

2 kommentarer:

  1. Den låter bra! Tror faktiskt inte jag läst Göteborg noir någon gång, men kan ha fel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Noir ser man inom fiktionen lite här och var numera. Verkar ha blivit lite småtrendigt sådär jämte dystopierna.

      Radera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)