tisdag 11 april 2017

"Undine" av Friedrich de la Motte Fouqué

Undine av Friedrich de la Motte Fouqué. Översättning Siri Stern. Beskrivning hämtad från Hastur Förlag:

"”Mest konstnärlig av alla kontinentala berättelser i den fantastiska genren är den tyska klassikern Undine (1811), av Friedrich de la Motte Fouqué. Denna berättelse om en vattenande, som gifte sig med en dödlig och vann en mänsklig själ, är ett konsthantverk med en precision som skulle pryda varje litterär genre, och den har en lätthet och naturlighet som ställer den i närheten av den äkta folksagan. Den har i själva verket sitt upphov i renässansläkaren och alkemisten Paracelsus Avhandling om elementarandar. [… ] Många inslag i Fouqués skildringar av miljöer och stämningar avslöjar honom som en fulländad konstnär på det makabras fält, och då särskilt hans beskrivningar av den hemsökta skogen med sin gigantiska snövita man, och olika onämnda fasor som förekommer tidigt i berättelsen.” (H. P. Lovecraft om Undine)

”Av alla fantastiska berättelser anser jag Undine vara den vackraste.” (George MacDonald)

Denna utgåva innehåller 21 illustrationer av Oskar Aspman samt ett fylligt efterord om Fouqués liv och verk av Rickard Berghorn."

Och den här utgåvan är från 2012, så; gammalt på nytt, alltså.

En högtravande saga skapad på 1800-talet åldras inte alltid med behag, så inte heller Undine av Friedrich de la Motte Fouqué. Men naturskildringarna var skimrande vackra och gör den värd att bli lite mer uppmärksammad och läst.

(Undin = mytologiskt väsen som hör till kategorin elementarandar/naturandar. Där personifierar Undin vatten, Salamander eld, Sylf luft och Gnom jord. Vattenanden Undinen har gestaltats i flera litterära verk o.s.v..)

Kortromanen/sagan i korta drag: Riddare Huldebrand förälskar sig i fiskarparets fosterdotter Undine, en fosterdotter som de fann vid strandkanten en tid efter att de hade förlorat sin egna dotter i en drunkningsolycka. Undine tycks till en början ha stort självförtroende och ta plats (och sånt duger ju inte för en ung kvinna på 1800-talet!). Men, men, det blir ordning på torpet så fort hon blir gift såklart. Helt magiskt transformeras hon till en ung dam som är så där hämmad, tyst lågmäld och underdånigt kuvad som tydligen var det välartade idealet på den tiden. Giftermålet skänker Undine den "själ" som hon saknat som själlös vattenande. En mystisk främling lurar ständigt i faggorna och visar sig vara Undines far Kühleborn som tycks hålla ett öga på sin dotters fortsatta väl och ve, för att se till att verkligen kunna försäkra sig om att hon är lycklig... vilket inte blir fallet. För historien mynnar så småningom ut i ett triangeldrama där den veliga riddaren förälskar sig i adelsdamen Bertalda. Bertaldas härkomst är liksom Undines höljt i dunkel, tills även den till slut avslöjas med besked och allt ställs på sin spets. Riddaren vänsterprasslar med Bertalda som han nu bestämt sig för att han hellre vill leva med. Kühleborn hämtar tillbaka sin olyckliga dotter till vattenandarnas rike och Undine utverkar den hämnd vilket hon varnat riddaren för, om han skulle svika henne.

Lite kusliga paralleller kan man dra till den amerikanska skräckfilmen The Ring från 2002 (måste ju bara i sammanhanget komplettera med en filmsnutt nertill!), när brunnen blir en port för passage. Men om filmens slutscen inspirerats av sagan Undine bör väl vara ganska långsökt ändå. 😊

Trots att den gamla sagan alltså upplevdes i fånigaste laget i mitt tycke, så var naturromantiken krispigt fräsch och gnistrande vacker, så ett samlat betyg för boken (med sitt utförliga efterord) blir ändå:

Betyg: 3/5



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)