måndag 7 augusti 2017

"Andlös" av Mattias Ronge

Andlös av Mattias Ronge. Bokförlag: Ordfront. Läste boken som inbunden, bibliotekslån.

"Kom ihåg varje andetag. Glöm allt annat.

En tyst och osynlig farsot går genom landet. Ingen vet varifrån den kommer eller hur man botar den. De smittade tappar den automatiska andningsreflexen och måste hela tiden tänka på att andas. Epidemin sprider sig fort.

Eva-Lena har ännu inte drabbats av sjukdomen som kommer allt närmare. Men hon vet något om den och hon gör allt för att försöka övertyga sin omgivning. När hon dessutom mot sin vilja tvingas ta hand om en föräldralös egensinnig sjuåring blir allt ännu viktigare. Tusentals liv står på spel och hela den moderna civilisationen är hotad. Och tanken gnager, är det vi själva som bär skulden till allt, är det just det samhälle vi byggt som gör oss andlösa?

I sin nya roman undersöker Mattias Ronge vad som händer med oss människor när vi drabbas av en sjukdom som vi inte förstår. Hur mycket kan vi lägga i händerna på forskare, experter och politiker? Ger vi dem för mycket makt? Eller är det tvärtom, att de inte får det mandat de behöver? 
Andlös är en gastkramande dystopi som precis som Mattias Ronges tidigare romaner Den girige och Tittaren inte drar sig för att vrida upp den tid vi lever i ett snäpp för att vi ska se oss själva mitt i stressen, karriärhetsen eller klimatkatastrofen."

En rätt okej katastrofskildring (med inlindad samhällskritik) där en mystisk farsot drabbar människor. Sjukdomen påverkar andningsreflexen, så den "smittade" hela tiden måste vara medveten om sin andning. Sjukvårdens respiratorer är begränsade, och i städerna ökar antalet insjuknade som behöver respirator för att t.ex. kunna få sova utan att riskera att dö i sömnen. Den egendomliga karaktären Leni, som jag alls inte förstod mig på, har en teori om vad som orsakar sjukdomen, trots att ett sammelsurium av olika orsakssamband blandas in, bl.a. fågeldöd.

Sjukdomen grasserar främst i storstäderna och ett populistiskt parti plockar poäng bland landsbygdens folk som framställs föga smickrande. Landsortsbor är inskränkt korkade och sjuksköterskor får sig en känga via en nidbild också, väldigt verklighetsfrämmande. Gillar det inte.

Sjukdomen ger även upphov till en sekt vars medlemmar vill föra ut budskapet om att farsoten alls inte är negativ utan däremot positiv, de menar att den ger ett rikare andligt liv.

Vad som fattas Leni vet jag inte, men alla hästar tycks inte riktigt vara hemma där, även om hon blir lite mer mänsklig vartefter berättelsen framskrider. Hennes ultimata nöje tycks vara att betrakta folk som källsorterar vid återvinningsstationer... va?

Hursomhelst blir själva händelseutvecklingen att Leni, med sitt eget forskningsmaterial, försöker ta sig till en expertkonferens där forskare samlats för att utreda katastrofläget. Med sig har hon sjuåriga Selma som just blivit föräldralös efter att modern dött av sjukdomen. Lenis motvilja inför barn underlättas av att hon även har med sig en miljöaktivist, vilken som tur är äger den empati Leni helt verkar sakna (till att börja med).

Som sagt, tyckte för egen del att det var en rätt okej dystopi, varken mer eller mindre. Allt funkade inte, t.ex. återkommande onödiga fokuserade beskrivningar av ett speciellt utseende. Vissa drag kändes snobbistiskt fördomsfulla och lite som tråkningar, inte så glad i sånt och det överskuggade för mig eventuellt bra tankeväckande budskap. Språket uppfattades egendomligt ibland, eller vad sägs om det här
(sid. 127-128):

"De skakade hand och receptionisten, som bara presenterade sig som Astrid utan efternamn, verkade inte ha den där rädslan för storstadsmänniskor som många hade. Hon visade vägen mot trappan till vänster och de passerade över den asiatiska mattan som inte alls passade in och därför passade in perfekt, förbi ingången till matsalen med söta dukar på rektangulära bord och de små ovala tavlorna av skandinaviska blommor som också hade guldramar och en spegel som inte kunde dölja hur blek och härjad Leni såg ut och trots att hon kände antydan till klaustrofobi i rummet - eller just därför - så kände hon sig som hemma."

Man blev lite andlös efter den sista meningen där.😄

Tidigare inlägg här på bokbloggen om Andlös finns här (ytterligare en smakbit).

Betyg: 2/5


2 kommentarer:

  1. Andlös efter den sista meningen var väl en underdrift; snacka om lång mening! Och Lenis ultimata nöje vid återvinningsstationer verkar ju som sagt lite...underligt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo du, den meningen var knepig. Det behöver man nog inte ens vara språkpolis för att uppfatta. :)

      Radera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)