söndag 22 oktober 2017

"X: Den sista platsen" av John Ajvide Lindqvist

X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Förlag: Ordfront. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).

"»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«

Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X – Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.

En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten »X« som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

X – Den sista platsen är en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Det finns en större plan bakom det som inträffar och mycket pekar mot Brunkebergstunneln. Krafter bortom människans kontroll sipprar in i förorterna och förändrar Stockholm.

Nån däruppe måste gilla oss. Eller inte."

Hur kan en roman vars handling är så bekymmersam, hårdkokt och brutal även vara så pass rolig som denna? Skrivandet som hantverk är i toppklass, oavsett hur historien vänds och vrids till på de mest surrealistiska vis. En stor dos humor, rapp dialog och avgrundsdjup svärta levereras i denna sista del i Platserna-trilogin, en bokserie som jag haft väldigt blandade åsikter om och något som varit bland det konstigaste jag någonsin läst.
Den sista platsen knöt ihop det hela perfekt, kan inte se några trådar som hänger löst. Var faktiskt rätt nyfiken på hur allt skulle jämkas samman i denna avslutande del och blev positivt överraskad, trots att det var något helt annorlunda än väntat. Gillade sen riktigt mycket slutet, väldigt bra och passande!

Från ett lamt okej för den första delen Himmelstrand (som jag verkligen inte var speciellt förtjust i) kan man nöjt konstatera att det ändå var bra att man inte gav upp efter den, utan istället förhoppningsfullt glad i hågen fortsatte med Rörelsen: Den andra platsen. Avslutande X: Den sista platsen skiljer sig från de föregående genom att vara mer mörk hårdkokt krim (med övernaturliga inslag) än just skräck, med det inte sagt att det inte förekommer hemskheter, oerhört otäckt blir det ändå. Ordet hårdkokt i samband med romaner brukar i vanliga fall få mig att backa, men här handlar det inte om ytlighet utan djup, tvärtom. När karaktärerna byggs på ett så här trovärdigt komplext sätt och då en behövlig del... medlidande(?) ingår i helhetsbilden, ja då uppnås jämvikt, då funkar det tycker jag.😊

Vad gäller språket är det till stor del anpassat till den kriminella världen, där den medelålders kriminalreportern Tommy T rör sig, tillika hans systerson Linus som slår in på brottets bana genom att starta försäljning av sin ADHD-medicin. Hur deras liv utvecklas på olika sätt genom handlingens fortskridande är väl genomtänkt och inget jag avslöjar mer om här, det är en fördel att veta så lite som möjligt innan man läser den här romanen. Det blir utifrån dessa två huvudkaraktärers perspektiv historien berättas. För mig blev det en smula överkurs att begripa alla ord, om det förortsslang som används är hittepå eller sådant som används i verkligheten har jag ingen aning om, men det gick ju ändå hjälpligt (begreppet "emo" var jag för övrigt tvungen att kolla upp, okej någon slags ungdomlig subkultur alltså... inget påhitt). Har nog inte läst någon roman om narkotikabrottslighet och knarkhandel tidigare, så ovant, visst.
Sen hade liksom inte storyn varit densamma utan Tommys melankoliske hund Hagge tycker jag, en sidokaraktär med paranormala förmågor, klart underhållande.

Så, sammanfattningsvis: En riktigt bra avslutning på den mest konstiga bokserie jag någonsin läst. Till största del hårdkokt övernaturlig kriminalroman som så småningom avancerar till att gränsa till skräck. Brunkebergstunneln var jätteläskig, den här gången också, avskyr tunnlar, alla möjliga sådana får mig att rysa.😱

Betyg: 4/5

Andra bokbloggare om X: Den sista platsen:
Bims blogg
Ugglan & boken
Läsa & Lyssna


4 kommentarer:

  1. Kul att seriens sista del var så bra! Även jag var lite tveksam till Himmelstrand... Ser fram emot att läsa X nu efter din recension :-)!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, både du och jag verkar ha varit tveksamma till just Himmelstrand. Väldigt egendomlig trilogi detta.

      Radera
  2. Jag ser fram mot att läsa den här boken men först måste jag beta av lite biblioteksböcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, så kan det vara ibland, en viss turordning måste man ha när det t.ex. finns lånetider att hålla sig till.

      Radera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)